Att sitta ensam
Jag hatar att sitta ensam, varje dag sitter jag ensam. Visst jag har min underbara dotter hemma men sen inget mer. Ingen att dricka kaffe med.
Man tänker mycket när man sitter ensam, huvudet går i 230. Alla dessa hemska tankar, jobbiga tankar.
Visst vissa dagar kommer det en och annan ljusglimt in, men i största allmänhet inget.
Jag har kämpat att hålla kontakten med mina kusiner, men efter ett tag slutar de att höra av sig. Jag vet att det är något som dom inte tycker om hos mig.
När jag bodde i Helsingborg var ett par av mina kusiner där, det var precis innan min mamma dog, dom kom över en helg och vi partade lite. Sen har vi inte haft någon mer bra kontakt.
När mamma levde hade vi en superbra kontakt hela vår familj, mostrar, deras gubbar och mina kusiner, men det finns inte längre. Familj för mig är det viktigaste som finns. Jag var alltid hemma när jag var yngre. Ja, jag menar på nyår, jul eller midsommar, kräftskivor, deras fester var roligare en mina kompisars. Mina vänner gillade också att vara hemma hos oss på våra fester.
Jag saknar min familj. Min dröm har alltid varit att ha en stor familj med alla roliga traditioner. Men det är nu bara att glömma. Jag har ju redan förstört det genom att rymma landet.
Jag gör samma sak om och om igen, så fort det inte passar eller om jag gjort något dumt sticker jag. Kanske ska växa upp och ta tag i den skit man ställt till med. Fast det är inte alltid jag som ställt till det, utan hamnar alltid i skiten iaf.
Vaför jag hamnar i skiten? Ja det kan man ju fråga sig. Jag är för snäll, tror alltid gott om folk, då är man ett perfekt offer för dem som tycker det är kul.
Men jag har vant att bli utnyttjad och lärt mig att gå vidare.
Varför kan folk inte stå för sanningen och säga vad dom tycker och tänker. Jag hatar att folk bara slutar prata med en, bättre att tala om vad som är fel och sen gå vidare.
Varför träffar jag bara på fega folk som inte kan ta en konflikt eller stå för vad man tycker och tänker.
Man tänker mycket när man sitter ensam, huvudet går i 230. Alla dessa hemska tankar, jobbiga tankar.
Visst vissa dagar kommer det en och annan ljusglimt in, men i största allmänhet inget.
Jag har kämpat att hålla kontakten med mina kusiner, men efter ett tag slutar de att höra av sig. Jag vet att det är något som dom inte tycker om hos mig.
När jag bodde i Helsingborg var ett par av mina kusiner där, det var precis innan min mamma dog, dom kom över en helg och vi partade lite. Sen har vi inte haft någon mer bra kontakt.
När mamma levde hade vi en superbra kontakt hela vår familj, mostrar, deras gubbar och mina kusiner, men det finns inte längre. Familj för mig är det viktigaste som finns. Jag var alltid hemma när jag var yngre. Ja, jag menar på nyår, jul eller midsommar, kräftskivor, deras fester var roligare en mina kompisars. Mina vänner gillade också att vara hemma hos oss på våra fester.
Jag saknar min familj. Min dröm har alltid varit att ha en stor familj med alla roliga traditioner. Men det är nu bara att glömma. Jag har ju redan förstört det genom att rymma landet.
Jag gör samma sak om och om igen, så fort det inte passar eller om jag gjort något dumt sticker jag. Kanske ska växa upp och ta tag i den skit man ställt till med. Fast det är inte alltid jag som ställt till det, utan hamnar alltid i skiten iaf.
Vaför jag hamnar i skiten? Ja det kan man ju fråga sig. Jag är för snäll, tror alltid gott om folk, då är man ett perfekt offer för dem som tycker det är kul.
Men jag har vant att bli utnyttjad och lärt mig att gå vidare.
Varför kan folk inte stå för sanningen och säga vad dom tycker och tänker. Jag hatar att folk bara slutar prata med en, bättre att tala om vad som är fel och sen gå vidare.
Varför träffar jag bara på fega folk som inte kan ta en konflikt eller stå för vad man tycker och tänker.
Bloggar ska skapa kaos
Jag har hört att bloggar ska ställa till med problem och kaos.
Undra om jag skulle kunna göra det...ja, ställa till med kaos. Jag gjorde ju det en gång, men fick dåligt samvete och gick in och ändra i den. Det kanske var dumt, ska man inte stå för vad man säger?
Jo, kanske, men man behöver kanske inte såra någon i det man skriver.
Men varför skriver man blogg då om man inte kan skriva det man känner. Jag kanske skulle börja med mig. Kanske skulle ta och berätta sanningen. Okej här kommer den.
Mitt liv suger, mitt sista förhållande sket sig också. Nähä, tänker ni som känner mig. Vad konstigt!?! Ööö döö. Not!
Jag är ju den personen som inte kan få ett förhållande att funka. Som alltid tror att gräset är grönare på andra sidan. Fast jag själv vet att det inte är så. Om sanningen ska fram, jag kan inte släppa någon för nära inpå. I början är ju allt så spännande och kul i alla fall, men sen tröttnar jag och blir rädd och måste vidare.
Som min bror sa till mig när jag var i Sverige och berättade att vi skulle separera. "Träffa nu inte någon och skaffa ett till barn"
Tack bror, det var snällt sagt. Även om jag vet att du bara menade väl kändes det i hjärtat. Vilken slampa jag har varit.
Nej, jag har inte varit en slampa, jag har bara varje gång trott att jag hittat den rätte.
De män som tilltalar mig är den vilda, farliga, lite skrämmande mannen, men det är aldrig de som jag haft förhållande med, bara lite flyktiga snesteg.
Dom jag har haft förhållande med är den lite väl mesiga sorten, alldeless för snälla som inte säger verken bu eller bä.
Vad beror det på då? Kan det vara något jag saknar, inte har haft.
Jag har varit med om mycket i mitt liv, men för vissa skulle det vara småsaker. Jag har mist min mormor, min mamma, morfar, farfar, min vän Annie, farmor och andra vänner och bekanta och andra saker som jag absolut inte kan skriva om här.
För vissa är dessa saker en pissdroppe i havet, men för mig är det fruktansvärt det som hänt.
Jag hade en chef engång på McDonalds som tog hand om mig efter en otroligt jobbig händelse, han ska ha ett stort tack. Den händelsen har jag burit med mig i snart 17 år. Vissa saker kan man bara inte glömma och inte heller prata öppet om.
Visst behöver jag kärlek som så många andra, man klarar sig inte utan. Men man måste nog först ta hand om sitt förflutna och kunna stänga dörren. Då kan man öppna nya dörrar.
Undra om jag skulle kunna göra det...ja, ställa till med kaos. Jag gjorde ju det en gång, men fick dåligt samvete och gick in och ändra i den. Det kanske var dumt, ska man inte stå för vad man säger?
Jo, kanske, men man behöver kanske inte såra någon i det man skriver.
Men varför skriver man blogg då om man inte kan skriva det man känner. Jag kanske skulle börja med mig. Kanske skulle ta och berätta sanningen. Okej här kommer den.
Mitt liv suger, mitt sista förhållande sket sig också. Nähä, tänker ni som känner mig. Vad konstigt!?! Ööö döö. Not!
Jag är ju den personen som inte kan få ett förhållande att funka. Som alltid tror att gräset är grönare på andra sidan. Fast jag själv vet att det inte är så. Om sanningen ska fram, jag kan inte släppa någon för nära inpå. I början är ju allt så spännande och kul i alla fall, men sen tröttnar jag och blir rädd och måste vidare.
Som min bror sa till mig när jag var i Sverige och berättade att vi skulle separera. "Träffa nu inte någon och skaffa ett till barn"
Tack bror, det var snällt sagt. Även om jag vet att du bara menade väl kändes det i hjärtat. Vilken slampa jag har varit.
Nej, jag har inte varit en slampa, jag har bara varje gång trott att jag hittat den rätte.
De män som tilltalar mig är den vilda, farliga, lite skrämmande mannen, men det är aldrig de som jag haft förhållande med, bara lite flyktiga snesteg.
Dom jag har haft förhållande med är den lite väl mesiga sorten, alldeless för snälla som inte säger verken bu eller bä.
Vad beror det på då? Kan det vara något jag saknar, inte har haft.
Jag har varit med om mycket i mitt liv, men för vissa skulle det vara småsaker. Jag har mist min mormor, min mamma, morfar, farfar, min vän Annie, farmor och andra vänner och bekanta och andra saker som jag absolut inte kan skriva om här.
För vissa är dessa saker en pissdroppe i havet, men för mig är det fruktansvärt det som hänt.
Jag hade en chef engång på McDonalds som tog hand om mig efter en otroligt jobbig händelse, han ska ha ett stort tack. Den händelsen har jag burit med mig i snart 17 år. Vissa saker kan man bara inte glömma och inte heller prata öppet om.
Visst behöver jag kärlek som så många andra, man klarar sig inte utan. Men man måste nog först ta hand om sitt förflutna och kunna stänga dörren. Då kan man öppna nya dörrar.
