Att sitta ensam
Jag hatar att sitta ensam, varje dag sitter jag ensam. Visst jag har min underbara dotter hemma men sen inget mer. Ingen att dricka kaffe med.
Man tänker mycket när man sitter ensam, huvudet går i 230. Alla dessa hemska tankar, jobbiga tankar.
Visst vissa dagar kommer det en och annan ljusglimt in, men i största allmänhet inget.
Jag har kämpat att hålla kontakten med mina kusiner, men efter ett tag slutar de att höra av sig. Jag vet att det är något som dom inte tycker om hos mig.
När jag bodde i Helsingborg var ett par av mina kusiner där, det var precis innan min mamma dog, dom kom över en helg och vi partade lite. Sen har vi inte haft någon mer bra kontakt.
När mamma levde hade vi en superbra kontakt hela vår familj, mostrar, deras gubbar och mina kusiner, men det finns inte längre. Familj för mig är det viktigaste som finns. Jag var alltid hemma när jag var yngre. Ja, jag menar på nyår, jul eller midsommar, kräftskivor, deras fester var roligare en mina kompisars. Mina vänner gillade också att vara hemma hos oss på våra fester.
Jag saknar min familj. Min dröm har alltid varit att ha en stor familj med alla roliga traditioner. Men det är nu bara att glömma. Jag har ju redan förstört det genom att rymma landet.
Jag gör samma sak om och om igen, så fort det inte passar eller om jag gjort något dumt sticker jag. Kanske ska växa upp och ta tag i den skit man ställt till med. Fast det är inte alltid jag som ställt till det, utan hamnar alltid i skiten iaf.
Vaför jag hamnar i skiten? Ja det kan man ju fråga sig. Jag är för snäll, tror alltid gott om folk, då är man ett perfekt offer för dem som tycker det är kul.
Men jag har vant att bli utnyttjad och lärt mig att gå vidare.
Varför kan folk inte stå för sanningen och säga vad dom tycker och tänker. Jag hatar att folk bara slutar prata med en, bättre att tala om vad som är fel och sen gå vidare.
Varför träffar jag bara på fega folk som inte kan ta en konflikt eller stå för vad man tycker och tänker.
Man tänker mycket när man sitter ensam, huvudet går i 230. Alla dessa hemska tankar, jobbiga tankar.
Visst vissa dagar kommer det en och annan ljusglimt in, men i största allmänhet inget.
Jag har kämpat att hålla kontakten med mina kusiner, men efter ett tag slutar de att höra av sig. Jag vet att det är något som dom inte tycker om hos mig.
När jag bodde i Helsingborg var ett par av mina kusiner där, det var precis innan min mamma dog, dom kom över en helg och vi partade lite. Sen har vi inte haft någon mer bra kontakt.
När mamma levde hade vi en superbra kontakt hela vår familj, mostrar, deras gubbar och mina kusiner, men det finns inte längre. Familj för mig är det viktigaste som finns. Jag var alltid hemma när jag var yngre. Ja, jag menar på nyår, jul eller midsommar, kräftskivor, deras fester var roligare en mina kompisars. Mina vänner gillade också att vara hemma hos oss på våra fester.
Jag saknar min familj. Min dröm har alltid varit att ha en stor familj med alla roliga traditioner. Men det är nu bara att glömma. Jag har ju redan förstört det genom att rymma landet.
Jag gör samma sak om och om igen, så fort det inte passar eller om jag gjort något dumt sticker jag. Kanske ska växa upp och ta tag i den skit man ställt till med. Fast det är inte alltid jag som ställt till det, utan hamnar alltid i skiten iaf.
Vaför jag hamnar i skiten? Ja det kan man ju fråga sig. Jag är för snäll, tror alltid gott om folk, då är man ett perfekt offer för dem som tycker det är kul.
Men jag har vant att bli utnyttjad och lärt mig att gå vidare.
Varför kan folk inte stå för sanningen och säga vad dom tycker och tänker. Jag hatar att folk bara slutar prata med en, bättre att tala om vad som är fel och sen gå vidare.
Varför träffar jag bara på fega folk som inte kan ta en konflikt eller stå för vad man tycker och tänker.
Kommentarer
Trackback
