Bloggar ska skapa kaos
Jag har hört att bloggar ska ställa till med problem och kaos.
Undra om jag skulle kunna göra det...ja, ställa till med kaos. Jag gjorde ju det en gång, men fick dåligt samvete och gick in och ändra i den. Det kanske var dumt, ska man inte stå för vad man säger?
Jo, kanske, men man behöver kanske inte såra någon i det man skriver.
Men varför skriver man blogg då om man inte kan skriva det man känner. Jag kanske skulle börja med mig. Kanske skulle ta och berätta sanningen. Okej här kommer den.
Mitt liv suger, mitt sista förhållande sket sig också. Nähä, tänker ni som känner mig. Vad konstigt!?! Ööö döö. Not!
Jag är ju den personen som inte kan få ett förhållande att funka. Som alltid tror att gräset är grönare på andra sidan. Fast jag själv vet att det inte är så. Om sanningen ska fram, jag kan inte släppa någon för nära inpå. I början är ju allt så spännande och kul i alla fall, men sen tröttnar jag och blir rädd och måste vidare.
Som min bror sa till mig när jag var i Sverige och berättade att vi skulle separera. "Träffa nu inte någon och skaffa ett till barn"
Tack bror, det var snällt sagt. Även om jag vet att du bara menade väl kändes det i hjärtat. Vilken slampa jag har varit.
Nej, jag har inte varit en slampa, jag har bara varje gång trott att jag hittat den rätte.
De män som tilltalar mig är den vilda, farliga, lite skrämmande mannen, men det är aldrig de som jag haft förhållande med, bara lite flyktiga snesteg.
Dom jag har haft förhållande med är den lite väl mesiga sorten, alldeless för snälla som inte säger verken bu eller bä.
Vad beror det på då? Kan det vara något jag saknar, inte har haft.
Jag har varit med om mycket i mitt liv, men för vissa skulle det vara småsaker. Jag har mist min mormor, min mamma, morfar, farfar, min vän Annie, farmor och andra vänner och bekanta och andra saker som jag absolut inte kan skriva om här.
För vissa är dessa saker en pissdroppe i havet, men för mig är det fruktansvärt det som hänt.
Jag hade en chef engång på McDonalds som tog hand om mig efter en otroligt jobbig händelse, han ska ha ett stort tack. Den händelsen har jag burit med mig i snart 17 år. Vissa saker kan man bara inte glömma och inte heller prata öppet om.
Visst behöver jag kärlek som så många andra, man klarar sig inte utan. Men man måste nog först ta hand om sitt förflutna och kunna stänga dörren. Då kan man öppna nya dörrar.
Undra om jag skulle kunna göra det...ja, ställa till med kaos. Jag gjorde ju det en gång, men fick dåligt samvete och gick in och ändra i den. Det kanske var dumt, ska man inte stå för vad man säger?
Jo, kanske, men man behöver kanske inte såra någon i det man skriver.
Men varför skriver man blogg då om man inte kan skriva det man känner. Jag kanske skulle börja med mig. Kanske skulle ta och berätta sanningen. Okej här kommer den.
Mitt liv suger, mitt sista förhållande sket sig också. Nähä, tänker ni som känner mig. Vad konstigt!?! Ööö döö. Not!
Jag är ju den personen som inte kan få ett förhållande att funka. Som alltid tror att gräset är grönare på andra sidan. Fast jag själv vet att det inte är så. Om sanningen ska fram, jag kan inte släppa någon för nära inpå. I början är ju allt så spännande och kul i alla fall, men sen tröttnar jag och blir rädd och måste vidare.
Som min bror sa till mig när jag var i Sverige och berättade att vi skulle separera. "Träffa nu inte någon och skaffa ett till barn"
Tack bror, det var snällt sagt. Även om jag vet att du bara menade väl kändes det i hjärtat. Vilken slampa jag har varit.
Nej, jag har inte varit en slampa, jag har bara varje gång trott att jag hittat den rätte.
De män som tilltalar mig är den vilda, farliga, lite skrämmande mannen, men det är aldrig de som jag haft förhållande med, bara lite flyktiga snesteg.
Dom jag har haft förhållande med är den lite väl mesiga sorten, alldeless för snälla som inte säger verken bu eller bä.
Vad beror det på då? Kan det vara något jag saknar, inte har haft.
Jag har varit med om mycket i mitt liv, men för vissa skulle det vara småsaker. Jag har mist min mormor, min mamma, morfar, farfar, min vän Annie, farmor och andra vänner och bekanta och andra saker som jag absolut inte kan skriva om här.
För vissa är dessa saker en pissdroppe i havet, men för mig är det fruktansvärt det som hänt.
Jag hade en chef engång på McDonalds som tog hand om mig efter en otroligt jobbig händelse, han ska ha ett stort tack. Den händelsen har jag burit med mig i snart 17 år. Vissa saker kan man bara inte glömma och inte heller prata öppet om.
Visst behöver jag kärlek som så många andra, man klarar sig inte utan. Men man måste nog först ta hand om sitt förflutna och kunna stänga dörren. Då kan man öppna nya dörrar.
Kommentarer
Trackback
